_

Stort problem!

Jag fattar inte hur de stackars flickorna/pojkarna klarar av sånt. Jag har inte varit på många tävlingar men ändå alltid lyckats se någon mamma. Som alltid måste komma med en kommentar till dotterns/sonen ridning. Hur orkar dem? Att stressa upp sitt barn hjälper den inte,att skrika och skälla ut hjälper defenitivt inte.

 

Man kan vara ponny/häst-morsa på olika sätt. Vissa tar otroligt illa upp vid andra ryttare och kräver att barnet gör allting perfekt på tävling. Vissa mammor,tar det lugnt,blir glad över sitt barn även fast den kanske inte kom på första placering. Och är stolt över sin son/dotter. Men det jag ska snacka om är ju dessa överdrivna ponnymammor-kallar inte detta skitsnack men mammorna överdriver. Hade jag haft en mamma som var på mig varje sekund skulle jag vara helt slut. Jag vill inte att någon puschar mig så hårt som vissa av de gör. Jag tror att barnen som tävlar är mer rädda för att bli utskälld än att förlora på tävlingen. Jag såg en gång en mamma,jag satt och kollade på tävlingen där vi var då*. Jag hör att hon snackar om folk som rider,berättar om hur duktig hennes dotter är. Visst gott  omdöme och sin dotter kanske man vill ha men man ska la inte snacka massa skit om de som rider. Tänk om barnet gör precis likadant som de andra-snackar mamman skit om henne också då eller säger hon-men det var ju inte alls lika dant?

 

Min mamma-är verkligen ingen ponnymorsa. Hon blir mest glad om jag inte ramlar och  stöttar mig när alla tävlingar inte alltid gått jätte bra.Hon är stolt över mig och det glädjer mig. Hon får mig känna att även fast det inte gick allra bäst idag var du ändå jätte duktig. Och efter man hör sådant vill jag bara kämpa ännu mer!!För att jag vet att jag kan klara det!

 

Det är så jag vill att alla ska känna. Trygghet och positivitet,veta att mamman tycker man är hur duktig som helst även fast man kanske landar på sämta tiden och 16st fel. Känna att detta kan jag göra ännu bättre-för att HON/HAN verkligen vill göra det! Känna SJÄLVA att detta skulle jag kunna göra igen.

 

Så alla ponnymammor-istället för skrik och gap. Bara le och var stolt och snacka inte skit om de andras barn/ungdom/vuxen.

 

Tack för att ni läste-hoppas ni förstår mig!

 

//Olivia